Det börjar alltid likadant. Telefonen ringer. En vänlig röst i andra änden säger att de har “en liten grej som behöver fixas”. En sån där grej som, enligt dem, “bara borde ta en timme”.
En timme.
Det är något magiskt med just den tidsuppskattningen. Det är som om alla Sveriges husägare enats i hemlighet om att varje hantverksjobb – oavsett om det gäller att byta ut ett tak eller installera golvvärme i badrummet – bör gå på 60 minuter. Som ett lunchpass på gymmet. Eller ett avsnitt av ”Bygglov”.
Det är alltid en timme.
Men låt mig ta dig med på en liten resa. Vi kallar den: “Jobbet som skulle ta en timme – en tragedi i tre akter.”
Akt I: Det borde gå snabbt, det är bara att…
Jag fick ett samtal från en man i 40-årsåldern med ett hus ute på Rindö. Han hade ett skåp i köket som “lossnat lite från väggen” och han ville att jag skulle komma förbi och “skruva upp det igen”.
Jag hade egentligen fullt upp den veckan, men tänkte att ja ja, det där borde väl gå snabbt. Det är ju bara ett skåp.
Så jag svänger förbi en onsdagsförmiddag. Jag kliver in i köket och ser direkt att det inte är ett skåp som “lossnat lite”. Det hänger i sned vinkel, två skruvar är borta och den tredje sitter i… gipsskivan. Ingen regel i sikte.
Skåpet är dessutom fyllt till brädden med tallrikar, koppar, någon antik mortel och ett kilo obrukad pastadeg i en glasburk. Kanske en italiensk dröm, men just där och då – en svensk hantverkares mardröm.
Och givetvis har tidigare husägare, i sin vishet, dragit el genom väggen bakom skåpet. Med skarvsladd. Fastspikad. Med häftpistol.
Akt II: “Jag har köpt rätt grejer – tror jag!”
När man berättar för kunden att det kommer ta lite längre tid än de tänkt, får man ofta höra: “Men jag har redan köpt allting! Det är bara att sätta upp det!”
Och visst hade han köpt grejer. Nya skruvar (för trä), ett vattenpass från en bensinmack, och en slagborrmaskin från ett lågprisvaruhus vars namn jag inte ens visste fanns på riktigt. Batteridriven, med ett batteri som räckte ungefär lika länge som en hostattack.
Jag hade såklart med mig egna verktyg, men det visar bara hur mycket “bara” det kan vara bakom orden “det är bara att”.
Akt III: Timmen är slut – men jobbet har just börjat
Det tog tre timmar att plocka ner skåpet utan att spräcka kaklet. En timme att lokalisera reglarna (de var inte där de “borde” vara enligt ritningen). Och ytterligare två timmar att förstärka väggen, borra upp nya fästen och sätta tillbaka skåpet med korrekt infästning.
När jag var klar stod skåpet som en bergvägg, lutade inte en millimeter och pastadegen kunde vila tryggt i evigheten.
Kunden? Han var nöjd. Men lite förvånad.
”Jag trodde verkligen det bara skulle ta en timme…”
Så varför är det så här?
Det finns några anledningar till att folk tror hantverksjobb går snabbare än de gör:
- TV-programmen ljuger. Där hoppar de från rivning till färdigt kök på 17 minuter, med glada människor som inte svettas. Det händer inte i verkligheten.
- Man ser inte det osynliga. Rör som går fel, väggar som är sneda, fukt, elkablar som någon dragit på fyllan – allt det ligger dolt bakom “en liten grej”.
- Tid är känslobaserad. Om något känns litet så borde det väl gå snabbt?
- Folk vill vara snälla. Ofta säger kunden “det tar bara en timme” för att de hoppas att du ska ta det snabbare, klämma in det i ett redan fullsmockat schema. Det är deras sätt att säga “det är ingen stor grej”.
Och det är helt okej. Det är mänskligt.
Vad kan vi lära oss av det här?
Som hantverkare har jag lärt mig att alltid ha marginal. Att lyssna mellan raderna. Och att aldrig, under några omständigheter, lita på en tidsuppskattning från någon som säger “det ska bara ta en timme”.
Men jag har också lärt mig att det finns ett sätt att hantera det:
– Lyssna, le lite, och säg:
“Låt oss kika på det – sen ger jag dig en ärlig uppskattning.”
Det låter enkelt. Men det tar tid att bli bekväm med det där. Speciellt när man som ung hantverkare vill vara hjälpsam, flexibel och “få jobbet gjort”.
I dag vet jag bättre.
Och du vet vad? Det där skåpet som “bara skulle ta en timme” – det sitter fortfarande kvar. Och det är fanimig rakt.