Det finns saker man som hantverkare bara accepterar. Att ryggsäcken alltid väger för mycket. Att man aldrig hittar rätt bits direkt. Att kunden ibland vill ha ”lite shabby chic” och menar ”snett och utan kvitto”. Men det finns också saker man inte behöver acceptera. Och för mig är det: skruvar med stjärnspår.
Ja, du hörde rätt. Phillips-spår. Den där klassiska stjärnan som ser så oskyldig ut – tills den förstör din dag, ditt bitsfäste och ditt inre lugn.
Allt började med en trall
Vi skulle bygga en altan åt en familj ute på Resarö. En härlig sommarvecka, vindstilla, glada kunder och ett jobb jag såg fram emot. Men så kom leveransen – och där låg de. Tusentals små fördömda stjärnskruvar.
“Det var extrapris,” sa kunden glatt. “Det var ett paketpris – skruv och bits i samma förpackning!”
Jag höll i en av skruvarna, vägde den i handen som en erfaren sommelier som får in ett glas surt bordsvin. Jag visste redan då: det här skulle inte sluta vackert.
De tre stadierna av Phillips-ilska
- Förnekelse.
“Det kanske funkar ändå. Kanske har bitsen blivit bättre. Kanske har skruvarna utvecklats.” Spoiler: de har inte det. - Ilska.
Efter tredje snurren glider bitsen ur och du får en snärt rakt i knogen. Du fräser till, säger fula ord och sparkar till spannen med trallvirke. Kunden hör dig. Du ber om ursäkt. Lite. - Uppgivenhet.
Du börjar förborra hål. Sakta. Metodiskt. Försöker trycka in skruven som om du hade all tid i världen. Du funderar på livet. På varför du inte blev florist istället.
Så vad är egentligen problemet?
Phillips-skruven uppfanns på 1930-talet – och den var genial för sin tid. Den var tänkt att slira med flit när man skruvade för hårt, så att man inte skulle skada skruven eller materialet. En självsäkerhetsfunktion, typ. Det är ungefär som om din bil la av varje gång du gasade lite för mycket – av omtanke.
Men i dag? När vi har batteridrivna skruvdragare med vridmoment nog att dra en eka ur sjön, är stjärnspåret hopplöst. Det slinter, bitsen hoppar ur, skruvskallen rundas av – och plötsligt står du där med en halv fastskruvad trall och ett aggressivt blodtryck.
Torx – min räddning
När jag själv väljer skruv, finns det bara ett val: Torx. Sexuddig, stadig och lojal. Den sitter som berget, bitsen håller länge, och framför allt – du slipper stå och trycka som en galning med hela kroppsvikten för att få fäste.
Det är inte bara en preferens – det är sunt förnuft.
Vill du läsa mer om skillnaden mellan skruvtyper och varför Phillips egentligen borde pensioneras? Byggmax har en bra guide om skruvtyper här där de reder ut begreppen. Och ja, även där nämns att Torx är den mest populära skallen i Sverige idag. Vi är alltså fler som vaknat.
”Men jag har bara stjärnmejsel hemma”
Jajamän, det har vi alla. Den där klassiska röda mejseln som legat i kökslådan sen 1997. Men det betyder inte att du ska fortsätta använda Phillips-skruv bara för att det är det du alltid haft. Du köper ju inte VHS-band bara för att du har en gammal spelare på vinden.
Det är dags att gå vidare. Mot bättre bits och en skruvupplevelse som inte gör att du drömmer mardrömmar om rundade skallar och glappande dragare.
Så, sammanfattningsvis:
- Phillips-spåret var en smart lösning på ett gammalt problem – men tiden har sprungit ifrån det.
- Torx är starkare, smidigare och betydligt trevligare att jobba med.
- Det är okej att säga nej till billig skruv från bygghandeln – även om det är “paketpris”.
- Bygg med hjärta, men också med självrespekt. Använd rätt grejer.
Och till alla kunder där ute: fråga gärna din hantverkare vad som behövs – men om han eller hon blänger surt på en hink stjärnskruv… lyssna på det blänget.