Det finns ögonblick i livet man aldrig glömmer. Som första gången man körde spikpistol utan att blunda. Eller när man glömde att täcka för ventilen innan man började slipa gips (hostar fortfarande ibland).
Men det finns ett ögonblick som sticker ut extra mycket i min hantverkarhistoria: den gången en ekorre stal min målartejp. Och jag menar inte “råkade putta ner den från en stege” – nej nej. Jag pratar målmedveten stöld. Med ögonkontakt.
En helt vanlig tisdag. Trodde jag.
Det var ett jobb i en villa i Vaxholm. Målning av fönster, lite fasadjustering, ett ganska mysigt projekt i vårsolen. Kunden var trevlig, hade kaffe redo och en golden retriever som bar runt på en strumpa men inte ville lämna ifrån sig den.
Jag hade precis börjat tejpa runt fönstren när jag insåg att min stora rulle med blå målartejp var borta. “Typiskt,” tänkte jag. “Lägger alltid ifrån mig grejer.” Så jag gick ett varv runt ställningen.
Ingen tejp.
Tänkte att jag kanske glömt den i bilen. Gick dit. Öppnade bagageluckan. Ingen tejp.
Vände mig om – och där satt den. På staketet.
En ekorre. Med min rulle tejp i munnen. Som om det vore en liten ostskiva.
Ögonblicket vi båda förstod
Vi stirrade på varandra. Jag, förvånad och lätt road. Ekorren, alert och något provocerad. Jag tog ett steg fram. Den tog ett steg bak – med tejpen i högsta hugg. Sedan studsade den upp i en tall, rullen vippade som en liten medaljong under hakan.
Jag trodde den skulle tappa den. Men icke. Den försvann. Upp bland grenarna, med ett pris som för mig kostade 49 kr och för ekorren antagligen var den mest värdefulla accessoaren i hela skogen.
Varför? VARFÖR?
När jag senare berättade det för kunden skrattade hon och sa:
“Ja, vi har en ekorre här som stal en av mina bh:ar förra året.”
Okej. Det här var alltså en kleptomanisk ekorre. En återfallsförbrytare. En liten bandit med förkärlek för textilier och självhäftande material.
Jag började googla. Och tro det eller ej – det är inte ovanligt. Enligt Naturskyddsföreningen är ekorrar smarta, anpassningsbara och nyfikna. De bygger ofta sina bon av det som finns tillgängligt: mossa, kvistar, gräs… och tydligen tejp. Förmodligen såg min blå målartejp ut som ett praktiskt byggmaterial. Kanske ett regnskydd. Kanske en inredningsdetalj.
Vad vet jag. Jag är hantverkare – inte ekorrpsykolog.
Vad jag lärde mig
Det här är kanske inte det mest tekniska inlägget i bloggen, men det påminner mig om något viktigt: hur mycket vi än planerar, mäter och bygger enligt konstens alla regler – så är det alltid något vi inte kan kontrollera.
Ibland är det väder. Ibland är det kundens barn som målat på väggen vi just spacklat.
Och ibland… är det en ekorre med smak för tejp.
Så nu har jag alltid med mig två rullar tejp. En att använda. En att offra.
Det lilla i det stora
Det här lilla mötet med ett skogsdjur blev en påminnelse om att det händer roliga, oväntade saker varje dag i vårt jobb. Och det är just de där stunderna som gör att man älskar det här yrket. Det är inte bara spik, färg och reglar – det är möten, skratt och historier du aldrig skulle kunna hitta på.
Och ja – jag hann klart jobbet den dagen. Med en ny rulle tejp, inköpt under en snabb sväng till färgbutiken, där jag fick förklara varför jag behövde en extra.
“Ekorre, säger du? Jo, det har vi hört förr,” sa killen i kassan med ett snett leende.