November i Sverige är som en dålig dejt. Det är mörkt, kallt, blött och man undrar ganska snabbt: Vad gör jag här egentligen?
Som hantverkare vet man att när kalendern säger november, då är det bara att bita ihop. Då börjar kampen mot regn, snöblandat slask, halvfrusna fingrar och kunder som säger saker som:
“Ni har väl bra kläder va?”
Jo då. Vi har kläder. Men vi är fortfarande människor, inte isolerade bodar med ben.
Bilden av det romantiska utomhuslivet
Det är lätt att försköna det. Man ser annonser för friluftsjackor där folk bygger träkojor i fjällen, med solen i ansiktet och snön gnistrande som i en julfilm. Men vi vet sanningen.
Vi bygger inte kojor. Vi byter fasad på en enplansvilla i Roslagen där vinden från havet blåser snett in genom märgen och plasten på ställningen fladdrar som ett dåligt tält på Sweden Rock.
Och solen? Den går upp vid nio och ner vid tre. Om den ens visar sig.
Det verkliga novemberjobbet
Låt mig ta ett exempel från verkligheten.
Jag och min kollega Viktor var ute på ett jobb i Vaxholm förra hösten. Ett enkelt takbyte, sa de. Två veckor, sa de. Vi började i oktober, det var rätt milt, men sen… kom november.
Första veckan tappade Viktor känseln i ena örat. Andra veckan satt en presenning fastfrusen i stuprännan. Tredje veckan blåste våra stegar omkull så många gånger att vi döpte dem till “yoghurtlocken”.
Vi åt lunch i bilen. I full jacka. Med handvärmare nedstoppade i fickorna och soppa som inte riktigt hann bli varm innan den började kallna igen.
Och ändå… så fortsatte vi.
Varför vi gör det ändå
Det finns något i det där. Något rått men äkta. En sorts hantverkarkärlek som bara växer i motvind. Vi jobbar vidare för att vi vet att varje spik vi slår, varje panel vi fäster, varje koppling vi drar – det betyder något.
Det är inte romantiskt. Men det är på riktigt.
Och så finns det ögonblicken. De där stunderna när det slutat blåsa, kaffet är varmt, radion spelar något oväntat bra och man står där med utsikt över en frostig trädgård och känner: Fan, det är ganska fint ändå.
Kläderna som räddar livet
Det går inte att snacka om novemberjobb utan att prata om kläder. Här snackar vi inte mode – vi snackar överlevnad. Jag har testat allt.
Här är några lärdomar:
- Bomull är din fiende. Blir blött och stannar blött.
- Ull är din bästa vän. Varmt, andas, luktar inte som döden efter tre dagar.
- Skor är A och O. Fodrade, vattentäta, gärna med innersula som går att torka på elementet.
- Lager på lager. Hellre se ut som en michelingubbe än frysa om njurarna.
- Handskar? Glöm att hitta ett par som är både varma, smidiga och inte luktar gammal verkstad efter en vecka. Men Skydda.se har några riktigt bra vinterhandskar för yrkesfolk – jag kör själv med deras modeller sen ett par säsonger. Räddar fingrarna när termometern smyger under noll.
Det som hjälper – mentalt
När det blåser snett in under hjälmen och du undrar om det var värt att gå upp ur sängen, då gäller det att ha några små tricks för att hålla humöret uppe.
- En bra termos. Alltså riktigt bra. Den där som håller värmen från 07 till 14.
- En kollega med humor. Den som alltid kan få dig att skratta, även när det regnar in i skorna.
- Bra musik. Jag har en spellista som heter “Bygga i pissväder” – den innehåller både Metallica och Ted Gärdestad. Balans, du vet.
- Att veta att du gör något viktigt. Ett tak som håller tätt. En yttervägg som står pall. Någon kommer tacka dig för det du gör, även om du just nu fryser så tänderna skallrar.
Slutsats
Att jobba utomhus i november är inte för alla. Det är inte vackert, inte mysigt, inte särskilt tacksamt.
Men det är ärligt. Det kräver något av dig. Och när du står där med röda kinder, färdig med dagens sista moment, så finns det en sorts stolthet i det.
Så: romantik eller idioti?
Kanske lite av båda.
